Att segla en odäckad båt över öppet hav är inte riskfritt. Det är självklart att Havhingstens besättning använder modern säkerhetsutrustning för att förebygga eller mildra konsekvenserna av en eventuell olycka. Men hur klarade sig de vikingatida sjömännen utan den tekniska trygghet vi tar för given idag i form av väderleksprognoser, sjökort, navigationsinstrument med hög precision, flytvästar, överlevnadsdräkter, livflottar, kommunikation med land och tillgång till sjöräddning? Tankarna nedan utgår från egna erfarenheter, se fotnot.
Gott sjömanskap och uthållighet
En huvudnyckel till att segla säkert är att kunna klara sig själv i alla situationer. Ett vikingatida skepp är byggt i trä och lättare att reparera än dagens tekniskt komplicerade båtar. Med fantasi och erfarenhet kan skepparen förebygga eventuella tillbud genom att ha ett gott underhållet skepp vars svagheter är kända, och ha med sig verktyg och material för att kunna klara de flesta reparationer ute till sjöss.
En rutinerad besättning som kan arbeta trots eventuell sjösjuka och sömnbrist är en annan säkerhetsfaktor. Att äta och dricka varje gång efter man ”matat Ulrik” lär man sig fort. Det är svårare att få tillräckligt med sömn utan skyddet av ett tält, speciellt de första dygnen innan man är så trött att man somnar trots kylan, vätan, rörelserna, oljuden och det hårda underlaget. Många lager ullkläder (se Roar Heini Olsens kommentar) är en nödvändighet. En egen liten presenning (kanske skinn på vikingatiden) skyddar bra för de två stora värmetjuvarna vind och skvätt / regn, och skapar en välbehövlig illusion av ”eget rum” i ett skepp där det annars inte finns plats för privatliv. Det traditionella vaktsystemet 1:1 är ansträngande när man ska sova nästan mellan fötterna på dem som arbetar. Är man många ombord kan ett stand by-system användas när det är lugna förhållanden, vilket ger viss möjlighet till vila även för dem som är på vakt.
Gott om tid
En annan nyckel till att segla säkert är att ha gott om tid och inget bestämt ankomstdatum. Man måste kunna ligga och vänta i kanske flera veckor på gynnsamma vindar (se Erik Andersens kommentar). Lika viktigt är det dock att utnyttja medvinden. Den kan råka komma opassande enligt manskapets övriga planer, eller kanske mitt i natten, men en råsegelbåt utan motor måste nyttja alla möjligheter att få vinden med sig. Man vet inte när man får medvind nästa gång, och beroende på skeppstyp kan det ta runt sex gånger längre tid att kryssa mot än att segla med vinden. Kryss medför också större slitage på skepp och manskap, vilket i sin tur ökar olycksrisken.
Att ha med sig rejäla ransoner med mat och vatten gör att man kan klara ogynnsamma situationer som t ex oväntad motvind eller felnavigering utan att bli stressad. (2 – 2,5 liter vaten om dagen per person brukar räcka i svalt väder som det oftast är på Nordsjön, förutsatt att man till exempel kokar potatisen i saltvatten.) En öppen inställning till att en förväntad kort resa kan visa sig bli väldigt lång ger en ödmjukhet som motverkar risktagande.
Genomsnitt – en nyckel till vikingatida navigation?
Vi vet inte om de vikingatida navigatörerna hade hjälp av några enkla instrument, som t ex en solkompass, eller om de klarade sig med hjälp av enbart egna iakttagelser av naturen. Utan sjökort och magnetkompass blir navigationen oprecis, men praktiska försök har visat att det kan ha varit möjligt att segla helt utan instrument med en genomsnittlig avvikelse från önskad kurs på inte mer än 10-11 grader, förutsatt att man såg solen i alla fall ibland. (Sjökort med borttagen navigationsinformation användes under dessa försök för att förmedla uppskattad position till nästa rorsman.) En sådan precision är tillräcklig för att även i dimma finna den nordatlantiska ö som är målet, för att sedan segla vidare längs kusten till önskad hamn.
Eftersom kursavvikelserna ofta görs åt både styrbord och babord, bland annat beroende på hur rorsman bedömer solens position på himlen och dess relation till båten, aktuell ström i området, avdrift m.m., kan det totala kursfelet under en segling till och med bli mindre än 10 grader. Detsamma gäller bedömningen av seglad distans, som sällan blir mer än 5% fel i genomsnitt, förutsatt att man seglat minst ett dygn. Om man inte ser solen under långa perioder blir det dock svårt att navigera. Då kan det ibland vara förnuftigt att ligga bi (ligga stilla) istället för att segla vidare på en osäker kurs.
Uppmärksamhet
Dagens seglare får mycket information genom köpta hjälpmedel, som ibland får ersätta egna sinnesintryck och kompetens. Men utan klocka tvingas man hålla reda på var solen står, utan väderleksrapport blir man mer observant på väderleksförändringar, utan GPS ser man vart fåglar flyger och noterar dyningens riktning, utan sjökort lyssnar man på äldste man ombord som memorerat alla fjordar och signifikanta bergstoppar han sett på sina resor. Genom uppmärksamhet och erfarenhet kan man erhålla information som visserligen är oprecis eller ofullständig, men ändå i många fall tillräcklig för att segla ganska säkert. En skeppare som litar blint på sin GPS-position kanske knappt tittar ut genom styrhusfönstret men vågar ändå köra (för) fort, medan en skeppare som vet att hans position är osäker seglar försiktigt och lyssnar efter bränningar många timmar innan han tror han ska nå land.
Sammanfattningsvis kan sägas att avsaknad av dagens tekniska trygghet åtminstone delvis kan ha kompenserats på vikingatiden med gott sjömanskap och erfarenhet, samt en förutseende, uppmärksam och flexibel hållning.
Fotnot:
Lena Lisdotter Börjesson har bland annat seglat runt 10.000 sjömil med öppna råsegelbåtar i nordeuropeiska farvatten, seglat 13 gånger över Nordsjön samt genomfört runt 2.000 sjömils försöksseglingar med vikingatida navigationsmetoder.