Det kan vi inte veta. (Läs teorierna om hur man kan ha navigerat med eller utan instrument på annan plats här på hemsidan.) Havhingstprojektet ger oss heller inga ledtrådar eftersom man enbart använder moderna navigationsinstrument ombord. Men låt oss ändå reflektera över hur man på vikingatiden kan ha tänkt när man skulle finna vägen över öppet hav utan magnet-kompass. Funderingarna här bygger delvis på erfarenheter från praktiska försök med empirisk och lågteknologisk navigation.
Vi tar hjälp av Morten och Gudmund: De är två unga män som seglar iväg till Färöarna för första gången med sitt manskap. Gudmund lever på vikingatiden, och Morten mer än 1000 år senare. De får representera två olika förhållningssätt till navigation:
All tillgänglig kunskap eller tillräcklig kunskap
Det finns mycket Morten kan läsa om farvattnen runt Färöarna. Ju mer han läser, ju tryggare känner han sig. Gudmund vet inte lika mycket om vad som väntar. Men andra har hittat dit före honom, så med vanligt gott sjömanskap går det väl bra, tänker han.
Dagens seglare har tillgång till ett överflöd av information, varav bara en del är nödvändig för att segla säkert. Den vikingatida navigatörens kunskap var begränsad, men relevant och direkt användbar eftersom den byggde på egen och andras erfarenheter. Därför kan vi kalla hans navigationsmetod empirisk.
Objektivt och abstrakt sjökort eller en subjektiv och konkret bild av verkligheten
Genom att köpa sjökort betalar Morten för en kunskap som Gudmund förvärvar genom samtal med andra som redan seglat till Färöarna. Sjökortet ger Morten ett fågelperspektiv som han försöker förvandla till en bild av vad som kommer att stiga upp över horisonten. Gudmund får en konkret beskrivning av vad han kommer att se när han kommer dit av en skeppare som varit där tidigare. Skepparen berättar också om sund med kraftiga strömmar, fjäll som kan ge fallvindar och annat viktigt han sett och hört om.
"Leidarmaðr" var den som fann vägen på vikingatiden, och var en viktig man ombord. Bristen på sjökort och skriftliga källor kunde han åtminstone delvis kompensera med en god teknik för att minnas. Hans subjektiva kunskap kunde vara en fördel i de fall den var en kombination av fakta och nyttiga erfarenheter.
Morten använder sitt sjökort för att räkna ut hur långt det är till Färöarna mätt i sjömil. Gudmund har frågat erfarna navigatörer hur många dygn det brukar ta.
Idag anger vi en sträcka i sjömil, d.v.s. en objektiv längdenhet. På vikingatiden angavs den i det antal dygn det tog att segla den, d.v.s. en subjektiv tidsenhet.
Position eller kurslinje
Både Morten och Gudmund bor i trakten av Egersund. Morten lägger kursen mot Färöarna direkt hemifrån, medan Gudmund först seglar en bit norrut. Han vill starta från en plats som ligger på samma breddgrad som Färöarna gör. Då behöver han bara se solen lika högt vid middagstid varje dag för att ligga på rätt kurs.
De vikingatida beskrivningarna av seglingsrutter angav inte var en ö låg, men den kurs och det antal dagar som normalt krävdes för att segla dit från en viss plats. Det måste ha varit viktigt att hålla sig till den uppgivna kurslinjen mot målet, eftersom man inte visste sin egen eller målets exakta position. Att segla i rakt västlig riktning som Gudmund gör var det enklaste - så länge man låg öster om målet skulle man komma fram förr eller senare. Men den vikingatida navigatören tvingades förstås emellanåt avvika från kurslinjen p.g.a. motvind. Då bör det ha varit lättare att fortsätta att relatera till kurslinjen genom att kryssa i närheten av den med korta slag, än att släppa kurslinjen för att sedan räkna ut en helt ny kurs till målet när medvinden kom tillbaka.
Position i gradnät eller relativ position
Morten kan berätta exakt var han är genom att ange koordinater i ett fiktivt rutnät, d. v. s. latitud och longitud. Gudmund har snarare en uppfattning om i vilken riktning vissa öar, uddar och fjäll ligger med utgångspunkt från platser han känner till.
Utan sjökort och ett gradnät i form av latitud och longitud kunde man inte ange en exakt position. När köpmannen Ottar beskrev hur man seglade längs norska kusten gjorde han det bl.a. genom att relatera till öar som han inte kunde se under själva seglingen, och genom att berätta hur lång tid det tog att segla mellan kända platser. Man hade alltså en mental karta som byggde på olika kända platsers relation till varandra
Exakt eller ungefärlig position
Morten är van vid att alltid veta sin exakta position. Så när han tappar GPS-en i havet utan Färöarna i sikte känner han sig plötsligt väldigt liten... När Gudmund är på samma plats känner han sig trygg – här ute finns inga skär eller områden med farliga vågor han behöver vara uppmärksam på. Så länge han håller sig till sin västliga kurslinje behöver han inte veta exakt var han är, förr eller senare kommer han fram.
På öppet hav används positionen i första hand som utgångspunkt för kurssättning. En ungefärlig utgångspunkt kunde ge en felaktig kurs, men Nord-Atlantens stora och höga öar var ändå relativt lätta att hitta. När man väl observerat ön kunde man justera kursen mot hamnen eller fjorden man skulle till. En oprecis navigationsmetod kunde vara mer tids-krävande, men behövde inte vara farligare förutsatt att man inte råkade ut för en storm medan man seglade en längre väg. Osäkerhet på t ex farliga grundområden i närheten av land kunde man delvis kompensera med att t.ex. sätta dubbel utkik, segla försiktigare, ligga bi på natten, ha en god "leidarmaðr" ombord m.m.
Men visst hände det att en vikingatida besättning blev "havvill" om de inte sett solen på flera dagar. Då behövde de ha gott om mat, och framförallt vatten, för att kunna leta efter ön de skulle till kanske ytterligare en vecka eller två.
Exakta eller genomsnittliga beräkningar
Morten räknar ofta på hur lång tid de har kvar till Färöarna genom att dividera den kvarvarande distansen med antalet knop. Gudmund räknar inte i knop. Han gör en bedömning, baserad på sin erfarenhet av båtens rörelser i olika farter, av hur långt han har seglat och därmed har kvar.
Oavsett om man hade ett instrument eller inte att mäta farten med på vikingatiden, så går det att klara sig utan. Försök tyder på att en fartbedömning utan vare sig spottlogg eller instrument kan göras med mindre än 5% fel i genomsnitt, eftersom felen tenderar att bli lika stora åt båda hållen över tid. Kursbedömning med eller utan solkompass kan enligt samma försök göras med ett genomsnittligt fel på runt 10°, och tidsbedömning blir ofta inte mer fel än en timme.
Instrument eller sinnen
Instrumenten i Mortens båt kan visar kurs, fart, vindhastighet, krängning, solhöjd m. m. Gudmund får samma information genom framförallt synen, hörseln och känseln.
Idag registrerar navigatören en del av det som sker genom siffror som han bearbetar matematiskt. På vikingatiden fick navigatören information direkt genom sina sinnen och bearbetade den med en kombination av erfarenhet och intuition.
Navigation – en diskussionsfråga?
Mortens manskap frågar ofta "Var är vi?" "När är vi framme?" Gudmunds manskap observerar det samma som Gudmund själv, och kan göra sig en egen uppfattning om vart de är på väg.
De flesta navigatörer efter vikingatiden har haft olika instrument till sin hjälp. Instrumenten gav svar i form av otvetydiga siffror (med en varierande felmarginal) som bara navigatören själv hade tillgång till. Positionen var inte så aktuell för manskapet att ifrågasätta.
Navigation på vikingatiden handlade mer om en bedömning av en position än en exakt avläsning eller uträkning. Därför kan det ha varit naturligt för navigatören att rådföra sig med erfarna besättningsmän som hade samma information som han själv. Att beslut som togs ombord på den tiden kan ha varit mer öppna för diskussion visar en episod i Grönlänninga-sagan, i vilken Leif Eirikssons manskap undrar varför han styr så högt upp mot vinden när de egentligen har medvind. (Syftet med färden har förstås också påverkat hur beslut avseende navigation har tagits på ett fartyg. Det är skillnad på t.ex. en krigsoperation och en handelsresa.)
Att koppla av eller att vara uppmärksam
Mortens GPS visar alltid hur han ska styra mot Färöarna. Han blir också informerad av sina andra instrument när det passar honom, så Morten funderar inte så mycket på navigationen. Gudmund måste däremot tänka mera själv, och ta emot information när naturen bjuder på den. Han är därför ständigt uppmärksam på båtens rörelser, vindvridningar, dyningar, fåglars flykt, solens position och andra ledtrådar till båtens kurs och fart.
En modern navigatör har tillgång till samma information som en navigatör på 900-talet hade. Men några delar väljer han ofta bort eftersom han inte behöver den, t ex om fåglars flykt och var solen står himlen. Andra delar får han på enklare vis genom t.ex. väderleksrapporter och navigationsinstrument. Det är avkopplande att inte behöva vara så uppmärksam – men han riskerar också att koppla bort en del av kontakten med naturen omkring sig.
P.S. Varför Leif styrde en felaktig kurs? Han hade sett några män stå strandsatta på ett skär, och ville rädda dem.
Lena Lisdotter Börjesson undervisar i råsegling och lågteknologisk navigation på Fosen folkehögskole i Norge. Hon har genomfört runt 2000 Nm försöksseglingar med vikingatida navigationsmetoder.